Imkanalsbränder är inte något enskilt problem i Sverige. Internationellt har flera stora bränder med omfattande konsekvenser medfört ett behov av tydliga krav på materialkvalitén på kanalsystem som används som imkanaler. Därför har en internationell provningstandard ISO-6944-2:2009, tagits fram för att kunna prova på lämpligheten hos olika material.

Med stöd av standarden utförde Imkanalsgruppen i januari 2010 provningar av tre vanliga kanaltyper för imkanaler. Testmetoden går ut på att man till en början värmer upp kanalen till normal driftstemperatur. Sedan höjer man snabbt temperaturen vilket motsvarar att det uppstår en brand, till exempel från en fritös som sprider sig till kanalen. Kanalen ska då klara av temperaturer som motsvarar fett som brinner under 30 minuter. Under provningstiden måste kanalen vara så tät att inget läcker ut. Den får inte heller ramla ner eller kollapsa. Det finns dock inget krav på att kanalen ska gå att använda igen efter branden. Ingen av kanalerna som provades klarade testet. Slutsatsen är därför att många imkanaler behöver byggas av rostfritt stål istället. Den första kanalen som provades var en svartplåtskanal. Den andra en tunnplåtskanal med gejdskarvar och den tredje ett spirorör. Samtliga kanaler isolerades med 100 millimeter stenullsisolering, vilket motsvarar brandklassen EI 60.